Artikel SVD: Våga ompröva tillväxttänkandet

Mot mina principer lyfter jag här in en viktig insändare./chg

Artikel SVD: Våga ompröva tillväxttänkandet
den 11 januari 2007
Marknadens misslyckande. Industrisamhällets tillväxtsraseri håller inte längre. Jorden är full. Med dagens konsumtionsvanor är mänskligheten på snabb kollisionskurs med naturen och atmosfären. Enbart tekniska framsteg förmår inte att rädda miljön. Det måste bli balans mellan ekonomi och ekologi, skriver Stefan Edman (s) och Anders Wijkman (kd) i ett blocköverskridande inlägg.
Klimatförändringen har äntligen fått den plats i debatten frågan förtjänar. Våra samhällen står inför en enorm utmaning. Den uppmärksammade Sternrapporten (The economics of climate change) ger mänskligheten max 10-15 år för att börja minska utsläppen.
Om inte så sker kan konsekvenserna bli mycket kännbara, som att Golfströmmen mattas av, Amazonas skogar torkar ut, Grönlands glaciärer snabbt smälter ned eller stora mängder metangas läcker ut från den töande tundran i Sibirien. Sådana händelser skulle radikalt förändra livsförutsättningarna på jorden.
Vi välkomnar den svenska regeringens beslut att verka för att EU-länderna minskar utsläppen med 30 procent till 2020. Vad som hittills gjorts är på tok för litet.
Klimatkonventionen beslutades vid Riokonferensen för nästan femton år sedan. Detta till trots har klimatutsläppen i världen ökat med nära 25 procent sedan dess. Ökningstakten har aldrig varit snabbare än i dag.
När man lyssnar på debatten kan man få intrycket att klimatförändringen är det enda allvarliga problem vi står inför på miljöområdet. Men ett lika stort problem är ekosystem-krisen.
När befolkningen i världen ökar med tio nya Sverige per år och ekonomierna växer snabbt blir trycket på vattenresurser, skogar, odlingsmark, betesmarker, marina resurser etcetera allt större.
Forskarstudien Millenium Ecosystem Assessment understryker allvaret i situationen. Två tredjedelar av de viktigaste ekosystemen på jorden överutnyttjas i dag, innebärande att vi snabbt förbrukar det naturkapital som vi är helt beroende av för vår överlevnad.
I sin rapport konstaterade Nicholas Stern att klimatförändringen är det mest uppenbara exemplet på "marknadens misslyckande" i mänsklighetens historia.
Om Stern i stället haft uppgiften att analysera problem som utfiskningen, skövlingen av de tropiska skogarna, jordförstöringen eller färskvattenkrisen skulle han säkert ha gjort samma konstaterande där. Dock med tillägget att dessa problem lika mycket är misslyckanden för det politiska systemet.
Upprepade beslut inom EU om alltför höga fiskekvoter för Östersjön visar att en stor del av problemet ligger hos politikerna.
Ett absolut grundproblem består i att naturkapitalet, och specifikt "ekosystem-tjänsterna" - allt det naturen gör gratis åt oss i form av rening av luft och vatten, reglering av klimat och hydrologi, pollineringen av växter med mera - inte har något värde i den ekonomiska modellen.
Så länge till exempel inte en regnskog har ett värde för ägaren, för den nytta den gör genom sin biologiska mångfald eller för det kol den binder, är risken överhängande att den huggs ned och att marken i stället används för att producera biffkor, soya eller palmolja.
Det är tyvärr enkelt i dagens system att snabbt öka det finansiella kapitalet på naturkapitalets bekostnad. Så länge den situationen består finns det inte mycket hopp om att stoppa vare sig skogsskövlingen eller utfiskningen.
Lösningen på den kris vi står inför är alltså inte bara en fråga om ny och bättre teknik. Lika viktigt är behovet av reformer av den ekonomiska modellen.
Marknadsekonomin berömmer sig för att vara bra på att hantera "knapphet". När det blir brist på en produkt på marknaden stiger priset och ansträngningar görs både för att effektivisera användningen och hitta substitut.
Paradoxen är att de områden där vi i dag upplever de mest skriande bristerna - det allt knappare utrymmet i biosfären att absorbera växthusgaser respektive bristen på ekosystem-tjänster - betraktas som "externaliteter" och ligger utanför den ekonomiska modellen.
Vad kan vi då göra åt problemet?
Först vill vi understryka att de problem vi står inför inte enkelt kan inrangeras efter högervänsterskalan. Samtliga partier - miljöpartiet möjligen undantaget - är präglade av industrisamhällets logik.
Den modell vi har fungerade väl så länge ekonomins omfattning var liten i förhållande till naturens funktion som både råvarukälla och mottagare av avfalls-och restprodukter.
Så är inte längre fallet.
Jorden är full. Med dagens konsumtionsvanor är vi på snabb kollisionskurs med både naturen och atmosfären.
Vi berömmer oss ofta i Europa över att ha klarat miljöproblemen relativt väl. Det stämmer hyggligt väl vad gäller den lokala nedsmutsningen. Samtidigt har vi flyttat problemen till den globala nivån, i form av växthusgaser och ökande tryck på ekosystemen i de fattiga länderna.
Vi måste vidare sluta inbilla oss att allting blir bättre bara konsumtionen ökar. Carl Bildts artikel på nyårsafton på Brännpunkt var ett exempel på hur det konventionella tillväxttänkandet fortsatt dominerar.
Det viktiga är att få en vettig balans mellan det finansiella kapitalet och naturkapitalet. Den balansen är allt skevare för varje år som går och den kommer steg för steg att äta sig in i det finansiella kapitalet.
Mer specifikt vill vi plädera för följande:
1. Arbeta för en långt bredare utbildning - som lär människor att se hur saker och ting hänger ihop. Särskilt viktigt är reformer inom ekonomutbildningen.
2. Reformera den ekonomiska modellen så att den fångar upp naturkapitalets rätta värde, och ser till så att inte tillväxt i det finansiella kapitalet blir ett argument för att reducera naturkapitalet.
3. Använd nuvärdesberäkningar - då kostnader i framtiden görs om till nuvärden och ofta ges ett löjligt lågt värde - med stor försiktighet. Annars kommer vi att fortsätta diskontera framtiden.
4. Sluta sätt likhetstecken mellan tillväxt i BNP-termer och ökad välfärd. Kvalitet och innehåll måste ges minst samma vikt som kvantiteten. "Morötter", t.ex. i form av sänkta skatter och arbetsgivaravgifter i tjänstesektorn, bör prövas för att öka andelen icke-materiell konsumtion där miljöslitaget är lägre.
5. Gör kraftfull politik av förslaget om 30 procents reduktion av växthusgaserna till 2020, bland annat genom att aktualisera många av Oljekommissionens förslag. Parallellt måste ett brett strategiskt samarbete inledas med Kina och Indien för att ge kraftfulla incitament i dessa länder att investera i effektivast möjliga energiteknik.
Om inte så sker kommer deras CO2-utsläpp att snabbt dominera bilden och göra våra egna utsläppsminskningar ganska betydelselösa.
Vi vill med detta inlägg initiera en bred, tvärpolitisk debatt i Sverige och på EU-planet om vikten av att reformera vår ekonomiska modell. Ekonomi och ekologi handlar ytterst om hushållning med knappa resurser.
Det borde vara möjligt att, långt bättre än i dag, integrera den ekologiska dimensionen i den ekonomiska modellen. Om inte så sker har vi svårt att se hur vi skall kunna undvika allt svårare ekologiska och klimatbetingade kriser!
Anders WijkmanEuropaparlamentariker (kd)
Stefan Edmanförfattare, tidigare generalsekreterare

Hur skall det gå

..med de nya a-kassereglerna. Kommer de att slå för hårt? Kommer arbetsmarknaden att vara sådan att a-kassan fungerar som den omställningsförsäkring den är?
Jag tycker att det är svårt att fullt ut bedöma konsekvenserna av "åtstramningen". I någon form kommer det ju att leda till ökad aktivitet hos de arbetslösa. Ökad aktivitet för att hitta ett jobb eller att på ett annat sätt säkra sin försörjning.
Jag tror att i princip alla arbetslösa inget annat önskar än att hitta ett jobb. Däremot är man väl inte alltid beredd att ta vilket jobb som helst, inte i första skedet iallafall.
Hur skulle man själv agera om man blev arbetslös? Först skulle man söka ett jobb som motsvarar det man hade eller annat jobb som man tycker passar. Efter ett tag skulle man nog utvidga sökningen både geografiskt och innehållsmässigt. Där påverkar säkert ersättningsnivåerna hur aktiv man är. Dvs man skulle nog söka intensivare när ersättningen är på väg ned.
Vad händer då för alla dem som hur de än gör inte får ett jobb? Ja då kommer ju jobbgarantin att finnas på samma sätt som aktivitetsgarantin finns idag, dock med den skillnaden att ersättningen ligger på 65 istället för 80%. Detta kommer att vara mycket tufft för många men hanterbart för andra. Allt beror ju på försörjningsbördan. När man går i pension så hamnar man ofta på mellan 65 och 75% av sin tidigare lön. Detta kan de flesta hantera bla för att man anpassar kostnaderna mot de förväntade intäkterna.

Hur blir det då för dem som inte klarar sina kostnader? Jo då återstår ju bara socialbidraget. Detta kommer naturligtvis att vara oerhört tungt för många men innebär att alla ändå har en garanterad försörjning. Att gå på a-kassa år ut och år in är ju också ett rent försörjningsstöd och inte en omställningsförsäkring även om det nog har känts bättre för många med a-kassa istället för socialbidrag.

Vi med arbete är naturligtvis mycket lyckligt lottade. Vi har nog inte alltid förstånd att uppskatta det jobb vi har.

Det viktiga framöver är att fler får jobb, då behöver inte ersättningsnivåerna vara i fokus på samma sätt som idag. Vi behöver en mer dynamisk och differentierad arbetsmarknad där alla kan få arbete oberoende av vad man är bra på. Där är vi inte idag, iallafall inte i Kiruna.
Kiruna behöver bli lite mer Gnosjö!